När matte o jag var ute en stund i natt trodde jag hon skojade med mig. Matte, det här kan inte vara natt, solen skiner ju. Men hon lovade att det var natt, klockan är bara halv tre på natten sa hon. Bäst att inte säga emot henne, men tror ändå hon försöker lura mig.'
Midnattssol över Torne Träsk
Tydligen skall vi gå långt idag så det blev ingen sovmorgon. Vi var klara att gå redan halv nio, ja dvs först var det ju den där morgonbilden. Den tog lite längre tid än vanligt för nu skulle dom krångla till det och ta två typer av bilder. Den sista blev bäst, när de lyfter Thea. Hoppas inte matte lyfte för mycket av Thea så hon blev trött…
Egentligen ville matte gå uppför fjället igen och ta den andra dalen, Nissonvagge. Då skulle vi komma till den där porten från andra hållet. Men eftersom hon lovat en lätt vandring så skippade hon det, annars hade vi fått bada,, nej flåt vada skall det vara.. Sen kollade hon o Kristina på den där papperslappen igen för att se om vi kunde gå rakt över och kanske vada Nissonjohkka i samma höjd som vi var nu. Men efter att ha pratat med två andra i går kväll valde hon att vi skulle gå ner till kungens väg igen för att sen gå uppför när vi gått över en bro. Var jätteskönt att gå på stigen nerför, och det gick mycket snabbare åt det här hållet.
Som tur var gick vi inte så länge på kungens led, bara så vi kom över bron över Nissonjohkka. Men här verkade det som om den där kompassen matte har i huvudet gått sönder. Hon hittade ingen stig på andra sidan. Slutade med att Ulrika sprang tillbaka, och hon hittade den. Fast ok, matte den syntes inte förrän man gått längs med vattnet en liten bit. Och nu blev det fika! Lite stenigt underlag och inte så skönt att ligga på, men man kan väl offra sig.
Fika nere vid Nissonjohkka
Det smakade bra, men var som vanligt för lite. Tur att Thea verkade tycka samma sak för jag fick några Mariekex av henne. Nu följde vi jåkken en bit innan vi vek av in i skogen. Här hade inte de där hungriga larverna varit.
Men efter ett tag blev det lite långtråkigt att gå i skogen. Fast jag skulle inte kalla det skog, var inte så många träd, mest buskar. Och när det började gå uppför blev det varmt, o jag blev jättetörstig. Tur matte hade med en vattenflaska till mig.
Äntligen sa matte det förlösande ordet Lunchpaus. Vi stannade på en höjd (matte kallade det för ås) med jåkken långt nedanför oss. Matte konstaterade glatt att det var bra att vi inte försökt gå en genväg,, för då hade vi kommit här. Och det hade nog inte blivit så bra. Okej då, var väl bra att gå ner o hälsa på Kungen en liten stund. Hon visade var vi tältat och nu var vi nästan i samma höjd igen. Var så skönt att ligga i skuggan o vila, men matte var snål med vattnet. Vadå slut nu…. du kan dela med dig av ditt…. Jaså du har gjort det….. Okej, jag skall ställa in nosen på vattenlukt. Men solen försvann medan vi åt och så började det regna. Dumt, det kunde jag varit utan, även om det inte blev särskilt mycket regn.
Med tungan släpandes på marken av värme (fick ju överdriva lite så matte skulle fatta att jag verkligen var törstig) fortsatte vi uppåt. Kändes så där när jag hörde vattnet forsa långt där nere. Matte, släpp mig så jag kan få springa ner o dricka. Du behöver inte följa med. Kan själv. Men det gick inte att övertala henne till det. Vadå farligt o brant o forsande och höga kanter ner till vattnet….
Snart kom vi ut på kalfjället och då kände jag igen matte. Nu skulle vi lämna leden och gå fritt upp mot Lapporten. Äntligen lite äventyr! Var så fint med utsikten ner mot Torne träsk så jag bad matte ta ett foto på mig. Hittade en liten sten som jag hoppade upp på. Klart för tagning!
Vi stannade flera gånger för att matte o Kristina ville titta på den där papperslappen med streck på. Tydligen letade de efter bästa vägen uppåt och efter vatten. Var så kul för vi gick rakt igenom videsnår och myrar. Och tillslut hittade vi en bäck!
Så gott med vatten och ännu bättre blev det av att vi tog en längre godispaus. Trodde Lisbeth ville ha kaffe, men hon sa inget om det. Hon kanske var för trött för att komma på det. Jag fick lite extra godis av matte och ett par torkade korvar. Älskar de här godisstoppen som går ut på att trycka i energi i kroppen. Kan vi göra flera gånger i timman! Matte pekade uppåt och sa att det där är Lapporten och det är dit vi är på väg. Löjligt, det där är ju ingen port. Finns inte ens en dörr där, är ju bara två bergstoppar. Och några lappar såg jag inte heller…..
Nu började tvåbeningarna bli trötta, så vi kom inte ända upp dit matte hade tänkt. Fick leta efter en tältplats lite längre ner, och det fick vi göra länge. Kom ihåg det letandet från vår jakt på det gröna snöret. Skall finnas vatten, inte slutta brant och helst gå att få i tältpinnarna. Till slut hittade de en plats, och vi hamnade uppe på en liten hylla. Matte ville att vi skulle vila och sen gå upp till den där porten, men det sa Lisbeth o Linnéa klart nej till. –”Inte ett steg till idag”! Men när de ätit o vilat lite kom Ulrika med samma förslag och då ändrade de sig. Vad kul, då ska jag få se vad som finns i den där porten. Och så ska vi tydligen hämta vatten så vi har friskt vatten här vid tältet. Men undrar om vi sov längre än jag trodde. Kan det redan vara morgon? Solen skiner men matte säger att det är sent på kvällen….. Tror den där solen har blivit lite knäpp och glömt att den ska sova ibland.
Lapporten kl 2200
Det dumma var bara att de där blodsugarna var vakna och också ville till porten. Var jättekul och lätt att gå uppför Och nu var alla pigga så det gick ganska fort. Efter bara någon kilometer kom vi upp till en större bäck, och det var tydligen här vi skulle ha tältat. –-- -”Den här platsen skall vi komma ihåg till nästa gång” sa matte, så vi kanske kommer hit fler gånger.
Var så häftigt att vandra uppåt i solskenet, även om det var mörka moln inne i den där porten. Hoppas regnet stannar där. Tvåbeningarna skulle givetvis stanna o fota hela tiden, och här är resultaten.
Att gå tillbaka ner till tälten var lätt som en plätt, och vi hade solen i ögonen hela tiden. Vi hittade vår samling av vattenflaskor som vi lämnat på vägen upp och jag passade på att dricka mig helt otörstig. Tvåbeningarna gick o pratade om att det var så fint med solen över Torne Träsk, men jag orkade inte titta så mycket. Det kan jag göra i morgon istället.
På väg tillbaka ner till tälten
